Vissa dagar önskar man att man fick förflytta sig till en annan tid men med sina erfarenheter i behåll. Just idag hade jag en sådan dag, jag ville tillbaka till gymnasiet igen. Träffa alla underbara människor som man tyvärr numera verkar ha vuxit ifrån eller helt enkelt tappat fäste om (främst det sistnämnda). Och mitt i mina funderingar stöter jag på Lilla Blå. Nytt hår, några tappade kilon samt en kille och kläder som jag inte kände igen, men annars inget nytt. Hon verkade inte känna igen mig, eller så kanske hon inte såg mig, vad vet jag. Men ledsen blev jag.

Inte blir det bättre av att man kommer hem och ser att ett av de få lite gammaldags förslag man har haft på inredningen blivit utbytt mot en modernare idé. Visserligen något som kan utvecklas till en bra idé bara den får fäste och man blir van, men idag var bara helt usel tajming. Inte gick det att prata med J heller, han var precis på väg ut genom dörren. Tack...
Vilket får mig att börja fundera över om hur och när allt som kan klassificeras som äldre inredningsstil kommer att försvinna helt. Tanken gör mig väldigt ledsen. För jo, jag älskar virkade spetsdukar, paradhanddukshängare, gammaldags hallmöbel med lådor och sittdyna med förvaring i, korsstygnsbroderier, vita spetsgardiner, vitrinskåp, äldre och lite lyxigare porslin som du inte törs använda till vardags utan hellre sätter upp på en hylla för allmän beskådan, osv.
Och hela tiden får jag intrycket av att ingen jag känner gillar sådant, eller kan ens tänka sig att vistas i närheten av det, ännu mindre bo med det. Och när man då försöker skapa sig ett gemensamt hem med någon som man verkar ha helt omöjligt för att argumentera med för sin sak (främst för att det finns inte så många andra argument än "jag gillar det") blir det en smula jobbigt, eller som i dessa dagar; rent ångestframkallande.

En löjlig sak att få ångest av egentligen, men tanken på att den äldre stilen ska gå i graven bara för att en yngre generation av fyrkantiga och animerade ikea-stroppar har en helt annan åsikt gör mig, som sagt, ledsen.

Vet ni vad som mer kan göra mig ledsen? Att se gamla damer sitta på marknader och dylika med ett litet, litet marknadsstånd, och sälja hantverk i form av exempelvis virkade dukar och broderade örngott. Ingen i min shoppinggalna generation vill köpa något sånt, och vi som verkligen vill ha det virkar och broderar själva. Men de stackars gummorna sitter likväl kvar, kanske stickandes på någon kofta, och återvänder hem med nästan hela sortimentet kvar. Tills nästa dag, tills nästa marknad...

Dålig, dålig dag...