Det är sådana här dagar man nästan önskar att man befann sig i studierna igen, jag saknar den där upprymda känslan av att faktiskt lära sig något och förstå sig på världen allt bättre. Kunskap är makt säger de, men jag har inte ens en susning om var man ska börja. Och det var åtminstone några år sedan som jag faktiskt satt på fullaste allvar och läste facklitteratur på riktigt.
Men ja, det bästa är egentligen att bara ta sig för det och sätta igång, för inte blir det mer gjort av att man velar för mycket.

Veckan har annars varit av det surrealistiska slaget, tiden har gått på tok för snabbt och på tok för långsamt, vilket inte precis inger ett logiskt intryck. Men sedan när var den upplevda tiden logisk? Sedan när kunde man med hjälp av matematiska formler uttrycka sig i hur lång eller kort den upplevda tiden är, kommer vara eller har varit? Det kanske inte är så intressant heller.
Det minst surrealistiska har väl egentligen varit att jag och J såg om Dödligt Vapen 2. Jag minns första gången jag såg den i åttonde klass, och efter det var jag sorgligt nog den enda i min ålder som faktiskt visste var apartheid var (av alla i min ålder som jag kunde jämföra mig med på skolan såklart). Samt bland de få som gillade Mel Gibson, men det är inte relevant.
Något som borde toppa listan men som nu inte gör det till trots är att vi, dvs jag, J och S gick och såg Jeff Dunham i fredags. Jag vet inte hur många klipp jag har sett på youtube, men det är antagligen på tok för många då jag kan en hel del sketcher utantill (även om ca hälften av dem har försvunnit ur min skalle nu). Att se snubben på riktigt och veta att det här är på riktigt var en aning svårt att greppa, särskilt som vi satt väldigt långt bak och för det mesta höll ögonen på en filmduk ovanför.
Men jo, han var verkligen allt man har sett på youtube, och dockorna var alldeles särskilt underbara (jag är glad att de skippade Bubba Jr. så rolig är han inte). Walter var mer än underbar, Achmed var som vanligt och Peanut växlade mellan att vara knäpp till på tok för mycket. José Jalapeño behöver inte riktigt recenseras, förutom att han fick på tok för litet utrymme.

På tok för mycket dikter har det blivit i helgen också, jag gissar på att jag kläckt ur mig nästan 10 stycken. Det betyder inte att jag har blivit riktigt proffesionell vad gäller poesi, utan att jag helt enkelt har haft för mycket på hjärtat. Det är endast då jag skriver poesi, ifall ni undrar.

Min hals drar ihop sig till förkylning känns det som, vilket gör mig hemskt irriterad på mig själv och förbannar att jag inte tränar oftare. Får sätta igång ordentligt bara halsen blir bra, och köra på lite lätt fram tills dess. Synd på vädret bara, det har varit alldeles exceptionellt underbart den här helgen.
Jag skyller på den extrema veckan...

Tja, det var väl allt för den här gången.
Här får ni en av mina dikter som avslut:

Ensam med ett uppslagsverk
Tyngd av skräp som imploderar
Samt något som känns bekant
Men inte alls som igår
Förnuftet har väl växt sedan dess antar jag
Men det blir svårt
När dina armar sluter sig runt mig
Och en dröm gammal som min självständighet
Utan förvarning slår in
Jag överdriver säkert åt båda hållen
Men visst vet du redan om det?

Chao!