För min mormors skull som jag visserligen inte har en aning om huruvida hon gillar Povel Ramel eller inte men som likväl älskar alla knasiga sketcher som utan problem får plats i mitt bokstavshuvud, har jag lärt mig Povel's underbara "Jag diggar dig" utantill och helt utan en andra sångare (följ länken så ser ni själva vad jag menar). Tog mig visserligen endast två timmar så jag vet inte hur pass mycket det är att skryta med att man lärt sig den endast för hennes skull. Jag kunde lika gäna lärt mig den för min egen skull. Nåväl, blir det för mycket tråk i jul så ska jag roa henne kungligt, och om hon ber mig kan jag köra "Öken" också. Nej, jag har absolut inget liv, men grymt roligt däremot, det har jag.

Däremot är jag lite mindre ångestfylld inför julen och hoppas egentligen på att ingen katastrof oavsett storlek sker, för om inte så kan det nog bli en hyfsat trevlig jul i alla fall.
För det första tror jag att jag har hittat fina julklappar till alla. Nog för att ingen familjemedlem läser min blogg eller ens vet om att jag bloggar men utifall att så säger jag absolut inget ändå. Man vet aldrig! Dessutom är det inte alla andra som ska få ha nöjet att veta innan de uttänkta fått ta del av sitt speciella och personliga nöje.
J är avklarad sen länge för en gångs skull. Jag längtar rejält till vår "lilla" julafton som vi ska ha när jag kommer hem från det familjära julfirandet (hm, fast är inte vårt firande familjärt ändå?). Har till och med en liten julklapp till Master, får se när man får möjlighet att ge henne den.
För det andra så fick häromdagen veta att vi inte ska stanna så länge som jag hade trott, på både gott och ont. Men förhoppningsvis blir det mindre strul och båk ju mindre tid vi är där.
Ska tvinga resten av syskonskaran att se "Fantastic Mr. Fox" bland annat, får se vad de tycker om den.

Över till andra saker: Jag har utvecklat en nästintill besatthet av "MorronRock" på Rockklassiker, måste lyssna på det varje morgon från det att jag sätter mig på bussen till jobbet tills dess att det är förmiddagsrast. Älskar alla deras idiotiska påhitt, så otroligt mycket roligare än Rix Morron Zoo som var mitt största radionöje innan man började avsky allt skräp de spelade där och sen både Titti och Gert slutade, har fortfarande inte kommit över det nej.
Morgonmys på bästa sätt, dessutom somnar jag inte lika ofta på morgonbussen när jag lyssnar på radio som när jag lyssnar på walkman. Eller tänker för mycket dumheter. Som att det vore bra med telekinesi, tänk vad förvånad den sura tjejen framför mig skulle bli när jag flyttade hennes väska som hon demonstrativt ställt på sätet bredvid sig för att förhindra att någon satte sig där. Vips hade den oskyldiga damen inte behövt sätta sig allra längst bak inklämd mellan två lite större karlar (nej, det är inget fel på lite större karlar, de tar bara lite mer plats).

Självmordsbombaren från i lördags hade jag tänkt kommentera men ångrade mig. Hade egentligen bara klyschor att säga och inget mer vardagsfilosofiskt nämnvärt.
Endast detta: jag vet att det kommer vara helt kört för Sverige vad gäller terror när det börjar ske attentat här i Norrland. Då kan man lika gärna gräva ner sig någonstans (förhoppningsvis inte bokstavligt).
Plus att jag tycker att det är okej att skoja om det för det visar bara att vi inte tänker låta terror och fundamentalism besegra oss. Så sluta gnälla på stackars Jonas och Anton i MorronRock, de gör alldeles rätt!

Ego...

Jag vill egentligen bara få lägenheten klar...


Och jag vill ha en julgran, som förhoppningsvis kommer imorgon, borde ringa och påminna päronen...

Halebop!!

Jag borde inte sitta här, jag borde ha roligt vid tv:n och spela vidare på "Okami" som jag har blivit tokfrälst i (m.a.o ohälsosamt beroende), men jag kunde inte. Inte när tårarna sved bakom ögonlocken och J var på rep. Blogg är viserligen inget bra surrogat mot en dagbok men jag har ingen och har heller inte kvar någon vana att skriva i en sådan. Att blogga kräver inte alls lika mycket så det blir till att kräkas här över istället. Egentligen borde jag ringa Master när jag mår såhär, men jag inbillar mig att hon är less på att jag har problem jämt, för det är precis så det känns. Jag borde kunna umgås normalt med henne...

Det är så lätt, så fruktansvärt lätt att ta på sig rollen som hycklare. Bara att sätta upp en mask att visa utåt och sen se till att den inte ramlar av. Det är när vetskapen om sitt egna hycklande når medvetandet som risken finns att det utvecklas till ångest.
Och idag slog det mig med fruktansvärd kraft, så stark att jag hade väldigt svårt för att hålla tillbaka tårarna:

Jag vill inte fira jul.

Eller jo, fira jul vill jag, men jag vill ha en jul som när jag var liten. En jul där allas ögon, inklusive alla vuxna, tindrade av förväntan och översvallande känslor av mys. Där man sket blanka fan i vad man fick i julklapp för det var ändå otroligt fina saker som det låg lite omtanke bakom.
Jag har inte haft en sådan jul på länge, istället har man behövt lida igenom de där jularna där alla går runt med fejkade leenden och med önskan om att befinna sig någon annanstans än där.

Jag vet precis hur det kommer att bli, i år som i alla andra år...

För det första kommer resan till mina gammelpäron, där vi nästan alltid har firat jul, vara extremt dryg. Alla kommer vara trötta och irriterade och ta ut det på varandra under förberedelserna samt under färden, så att när vi väl kommer fram orkar vi inte vara ärligt trevliga utan drar på oss den där lagom artigheten man använder mot okända. Skandal redan där för det är trots allt släktingar vi pratar om här, släktingar man känner ganska väl och tycker hemskt mycket om.
Sen kommer då själva julhelgen, och inte ens då blir det särskilt roligt eftersom det enda man gör är att sitta i timtal framför Disney Channel och följa allt skräp som finns där (Hannah Montana är rolig i ytterst få fall). Att umgås är det ingen som har riktigt lust med. Vi är inte glada över att samlas kring julbordet för ingen är egentligen nöjd med att ha lagat maten. Vi är inte glada i att titta på Kalle Anka trots att vi alla skrattar åt den irriterande fågeln (Appappappappariapp!). Det är nästan ingen som vill titta på Karl-Bertil under dessa omständigheter trots att alla älskar den och skrattar halvt ihjäl sig åt pappan. Och hur kul är det då när alla traditioner, som julen handlar om här i sverige i alla fall, blir till ett lidande snarare än underbara sedvänjor man vägrar släppa ifrån sig för att de betyder något?
Sen har vi då min mormor. Det är nog inte många som vet att hon sitter i rullstol. Hon drabbades av en hjärtinfarkt pga av en bilolycka och fick därefter så otroligt taskig vård att hon aldrig återhämtade sig såsom hon hade möjlighet till. Nu är hon förlamad i ena handen, kan absolut inte gå och är i allmänhet väldigt trött. Dessutom har hon problem med att hänga med när man pratar med henne, man får ofta prata kort och tydligt för att hon ska förstå sammanhanget. Att hänga med i vad hon säger är heller ingen lätt sak, hon berättar oftast bara halva historier och tror att man själv ska fylla i andra halvan. Hon är dessutom extra känslig och blir det för mycket bråk faller hon lätt ut i gråt. En riktigt hjärtskärande gråt dessutom som ger intrycket av att vara omöjlig att trösta bort. Jag avskyr att se min mormor ledsen men det blir hon så gott som varje gång vi hälsar på och det gör mig så förbannad. Kan inte alla andra också visa lite hänsyn?

Sen är ju då min familj som den är, och hela hösten har varit på tok för turbulent för att jag ska vilja komma ihåg 2010 som ett riktigt bra år. Och det är när jag tänker på allt det här som jag fylls av en sån hjärtskärande ångest att jag vill inte ärligt talat inte vara med mer.
Men vad ska jag annars göra? Gammelpäronen blir garanterat besvikna om jag inte kommer, och jag har verkligen ingen lust att fira jul med J's familj (dvs hans pappa och syrra). Att fira jul med endast J hade varit jättetrevligt men med tanke på hur lägenheten ser ut är det svårt att få till nån julstämning här hemma. Och att spela julmusik kommer inte på fråga, den låt jag vill spela allra mest får mig att brista ut i gråt...

"Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten
Tomten jag vill ha en riktig jul, väntan och hopp och va man är nyfiken!
Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten
Tomten jag vill ha en riktig jul, jag vet att du inte gör mig besviken"

Jag är redan rejält besviken så det ska till något radikalt för att jag ska känna mig glad inför julfirandet.

Det enda jag egentligen ser fram emot är min lillasyster Chibiusa's julkonsert imorgon, förhoppningsvis kommer morsan dit också, så får man prata lite mer. Även om jag nu inte har lust...

Förhoppningsvis kan Amaterasu och Issun pigga upp mig lite...

"Pappa! Pappa! Såg du vad jag gjorde? Räddade en mus!"
"Visst, det var fint, min son, men vad ska vi göra med den stackars ugglan?"
"Åh, den...Den är så elak!"

Det här kan man verkligen kalla materiell lycka på en riktigt hög nivå för det här har jag väntat på i flera år:

WAAAAAAAAAHH!!!

ÄNTLIGEN har de lyckats släppa "Trolltyg i Tomteskogen" på dvd! Äntligen... Jag såg den på Rusta och sa Djonk! Jag tar den!!

Vi hade den inspelad när jag var liten, och oj va vi tittade på den kassetten. Allt som oftast blev det så att när vi inte hade något roligt att göra på helgerna eller kvällarna innan vi skulle sova så blev den nästan på ren automatik att man satte på den. Och ville man titta på den tecknade Narnia som var inspelad precis efteråt så såg man alltid Trolltyg före. Det är kanske inte den film som präglat min barndom mest, men den är i sanning topp fem. Och till skillnad från den tecknade Narnia som jag redan nämnt, och som de bytte ut röstskådespelarna till när den skulle släppas på dvd, så har de behållt det ursprungliga ljuden. Men jag tror i ärlighetens namn inte att de hade kunnat hitta något bättre än:

"Var är fjant?"
"Här mamma!"

Om det var möjligt skulle jag gladeligen vara hög på nostalgi dygnet runt alla årets dagar. Förhoppningsvis skulle man kanske sluta vara så överanalytisk till gränsen till boktavsbarn.

Som i tisdags när jag hamnade bredvid en äldre tjej på bussen. Vanligtvis sitter man stilla i tystnad, känner sig en smula obekväm och hoppas att man är lagom diskret och inte stör. Men den här gången snuddade vi varandra med knäna hela resan. Och jag vet inte varför, men jag tog inte bort knät, och det gjorde inte hon heller.Jag började fundera på om hon kanske inte brydde sig och hade en ganska låg neurotik-nivå, eller om hon helt enkelt tyckte att situationen skulle bli ännu mer obekväm om hon tog bort det. Och själv begrep jag inte varför inte jag tog bort knät, för det hör ju knappast till de normala att sitta knä mot knä med en okänd. Jag funderade på det tills hon skulle gå av, hållplatsen före min. Ungefär då började jag känna mig ganska löjlig som inte hade bättre saker att fundera på.

Tapeterna behöver vi inte fundera mer på för nu är det färdigt. Det enda som är kvar nu är fondväggen samt klickgolvet som ska läggas i hela lägeneheten. Ja, möbelinköpen såklart också, men det räknas inte riktigt.
Lite tråkigt är det för riktigt julfint kan vi inte göra här. Snyft...

Jag hade mer och säga egentligen men skit i det.. Det kan jag ta en annan gång

Ciao!