"Varje vår är lika svår... Kvitt kvitt, kvitt kvitt, kvitt kvitt, kvitt kvitt! Kärlekens ljuva sång, humph, växtvärk mellan fjädrarna kallas det!"

/Ugglefar från Bambi

På något sätt har han rätt gamle ugglefar, våren är förrädisk med allt som ska spira, och jag pratar inte bara botanik, utan även mänskliga hormoner (et voíla, så blev det endokrinologi). Utan att man fattar varför eller ens hur, så börjar små solrosor växa på ens huvud och bli oregerliga monster som man inte har en aning om hur man ska få dem att försvinna. Jag var på sådant här humör i höstas visserligen, men det bottnade mer i en melankoli än en eufori som det är nu. Det är visserligen inte en eufori i vanlig ordning men jag kan heller inte likställa det med melankoli, trots en svag uns av deppighet.

1. E har växt sedan i höstas och utvecklats till något mer. Visserligen inte en förälskelse, långt ifrån, men likväl något som får mig att smått längta efter de få stunder vi har tillsammans. Men som sagt, han är mer som en senpai än något annat, och det är väl så känslorna har utvecklats också, utan att jag riktigt hängde med. Däremot slogs jag av en tanke som kan verka en smula farlig men som jag vill göra ändå: Jag vill teckna hans porträtt.
Hela dagen som vi har jobbat tillsammans så har jag funderat på hur jag kan slänga fram frågan utan att det låter för påträngande eller som att det finns en undermning bakom, men likt förbannat kom jag mig inte för att fråga. Fattar inte varför jag blir så nervös, det är ju bara att fråga och han kan inte mer än att säga nej. Jag har gjort knäppare grejer (ringa hem till J och erkänna att jag var kär i honom toppar nog listan...).
2. Jag sa visserligen att jag skulle sluta med tmnt-prat men jag kan inte precis slänga ur mig patetiskt känsloprat över en karaktär som styr mitt liv mer än han borde. Don växer för var dag, och det gör mig vansinnig. Jag längtar efter min teckningsbok hela tiden och de bilder jag har gjort där, och det är FANIMIG inte normalt! Att Nemi gör det är en sak, men jag? Näe... Men jag kan inte låta bli. Är inte J hemma blir det dessutom hundra gånger värre. Hur kan det vara så onormalt när det känns så förbannat bra?
3. Jag tror att jag håller på att utveckla en kärlek för Nostaglia Critic Guy. Inte så svårt, han är en smula nördig, har ett himla snyggt skägg, ett leende som får mig att tänka på Nicko, samt en underbar humor. Och vi tjejer till skillnad från killar kan gå efter rolighetsfaktorn när vi betygsätter killar (usch va hemskt det lät!). Jag betvivlar starkt att jag skulle komma helt överens med killen i verkligheten (Doug Walker heter han visst på riktigt) men eftersom han är en internetkändis så kan man lika gärna behandla honom som en kändis: helt ouppnåelig men en underbar fantasi.

Happ, det var all patetisk och meningslöst babbel jag tänkte komma med. Annat än att roat fråga:

Är det någon som har sett om Dumbo det senaste åren?

Själv har jag inte sett den sen jag var liten, och jag hade helt glömt bort hur fantastiskt rolig scenen med de rosa elefanterna är. Som liten var jag alltid vettskrämd och fascinerad på samma gång, och upptäckte förvånat att jag fortfarande minns sången efter alla dessa år.
Se om den igen vetja, och få dig ett roligt skratt! Dumbo är ju underbar!!

Live long and prosper!