Och apropå ingenting så har jag ännu inte spelat färdigt Warcraft III en andra gång, utan tog mig till mitten på nattalvernas kampanj och slutade sen, av ingen anledning alls. Tragiskt, jag borde spela färdigt, men jag har annat jag vill sätta högre på prioriteringslistan just nu. Som t ex en bild som jag har tänkt göra till mig själv ända sedan jag gjorde originalet vilket var för nu 4-5 år sedan. Min Hamstergranne kom och frågade om jag kunde tänka mig att göra en Yu-Gi-Oh bild till hennes systerson som älskade den serien (kan för övrigt påpeka att denna systersson spelade kortspelet på proffesionell nivå och hade blivit 8 bäst i Sverige vid ett SM, det är inte dåligt!). Självklart sa jag och slängde ihop en bild på Millenium Pusslet, som större delen av serien kretsar kring, samt även huvudpersonen Yugi i tre olika tappningar; normal, Yami Yugi samt Farao Atem. Den blev alla tiders, och på tok för bra egentligen för när den väl var klar hade jag ingen lust att sälja den alls, men det kan man inte precis säga till sin kund. Så jag sa till mig själv att en vacker dag ska jag göra om den till mig själv. Och mycket riktigt, efter såpass många år tog jag mig äntligen för att göra det. Förhoppningsvis blir den klar imorgon.

Kvällen i sig har varit skitrolig, det är inte varje dag man har chans att se Roger Pontare live. Och jo, jag gillar Pontare, och ganska rejält också, tack vare att morsan är så konstig och har lurat in en på lustig musik. Men nånting ska man väl lära sig som inte nödvändigtvis måste ha med uppfostran att göra? Eller vänta, blir det uppfostran om föräldrarna lägger sig i barnens musiksmak och låter dem lyssna på musik som de älskade när de var små och sedan trixa barnen till att gilla lika mycket? Kanske, men jag låter gärna bli att fundera på det, jag går så lätt över gränsen.
Så, var va jag? Just ja, Pontare.
Fast vad ska jag säga, mer än att det gick rysningar i hela min kropp när han framförde "När vindarna viskar mitt namn" med sin kör från körslaget. Aah, det är sådana låtar som nästan får mig att vilja titta på melodifestivalen. Men bara nästan.

Nä, om man kanske skulle ta och gå och lägga sig så man orkar med morgondagen.

Leka nosht!

Av någon outgrundlig anledning började jag längta förbi sommaren och till sensommarens och höstens glada bärplockarbestyr. För är det något jag älskar så är det just att plocka bär! Att kunna gå ut i den mysiga skogen och bara njuta av vädret (nej, jag bryr mig inte så mycket om det regnar) och att plocka bär för bär, långsamt och metodiskt för att fylla en hink på några timmar. Kanske ta en paus med kaffe i en termos och äta någon liten medhavd macka... Yikes, jag låter nästan gammal. Skam och ve, fler i min ålder borde lära sig uppskatta bärplockning, så man slapp känna sig onödigt lillgammal och konstig. Konstig är visserligen bra, men det är liksom roligare om fler är konstiga på rätt sätt.

Som vanligt när J jobbar kväll och jag är ensam hemma, så är jag fullständigt fantasilös när det gäller middag. Jag orkar aldrig laga något fantastiskt gott till mig själv, för jag sitter mest med dåligt samvete över att inte J får äta av den goda maten jag gör. Så jag brukar skippa det och antingen äta rester, eller den pastarätt som jag nog ätit mest av i mina dar: Alio olio. Jag har helt glömt bort vad det riktiga italienska namnet är, men för mig och J räcker Alio olio väl. Det är en otroligt simpel maträtt som inte kräver ingridienser extravaganza, utan saker som man har i skafferiet (eller borde ha beroende på hur man ser det):
- Vitlök
- Olivolja
- Spaghetti
- Piri piri (finns kanske inte i alla kök men det är en trevlig stark krydda som jag kan rekommendera)
- Salt
- Basilika
- Pecorino (inte heller standard i svenska kök, men det är en trevlig fårost som man kan köpa färdigriven i grönfärgade påsar)
That's it.
Personligen har jag en väldigt speciell relation till denna rätt: det var den som fick mig att börja äta pasta igen efter närapå 5 års uppehåll. Jaså, visste ni inte att jag hatade pasta ett tag? Då var det så illa att jag knappt ens kunde känna lukten av pasta utan att få kväljningar. Allt tack vare ett jäkla fotbollsläger i högstadiet. Det var ett dagsläger där man fick chansen att träna fotboll med Steve Galloway som tränare, vilket ju var lite coolt. Vad som däremot inte var coolt var att under den veckan severades enbart pasta till lunch. Jag snackar alltså inte skolmatans variant av spaghetti och köttfärssås fem dagar i sträck, utan lite som Noodle-in-a-cup som man kan köpa på Coop, fast färdigkokt pasta istället. Färdig och ÖVERKOKT pasta, serverad med tillhörande äcklig sås. Första dagen var hyfsat okej, då var det köttfärssås om jag minns rätt. Dagarna som följde var däremot inte okej, då serverades ost- och skinksås, räksås, några udda såser jag inte minns eftersom jag testade äta pastan med bara ketchup fjärde dagen samt skippade lunchen helt sista dagen. Sen dess pallade jag inte med pasta överhuvudtaget. Åt det aldrig hemma, åt det aldrig på skolan och aldrig hos kompisar. Så när jag träffade J och insåg att han var en pastagalning var jag övertygad om att det aldrig skulle gå.
Så fel man hade.
Jag fick träffa S som lärde J en pastarätt, Alio olio, som jag och J sen lagade tillsammans. Jag var oerhört skeptisk, men upptäckte att jag mådde inte illa av åsynen av det. Sen fick jag smaka... Och mina smaklökar sa WOW!! Det var definitivt något annat än annan pasta man ätit! Och jag var tokkär! Och oerhört tacksam, pasta kan ju va så mycket mer än bara spaghetti och köttfärssås som jag trodde i min enfald. Har inte den blekaste vad jag trodde om italienarnas kostvanor.

This is Chester A. Bum. I remember though I don't remember why!

Jag tror att vi kan konstatera att jag är tämligen hopplös då jag omigen har snöat in på sims 2. Fast tja, det är väl knappast så konstigt; jag började om elt från början med ett kvarter jag gillar mycket bättre än mitt förra, jag gjorde om massvis med karaktärer som jag har saknat, bl a min gamla player Paolo. Han ser visserligen inte exakt likadan ut som sist men det är banne mig lika roligt som sist! Great success!
J börjar naturligtvis genast oroa sig för att jag tar det på för stort allvar. Föga troligt, det tar inte upp all min tankeverksamhet precis, och jag drömmer heller inte om det (jag brukar annars se det som ett tecken på att jag har spelat en visst spel på tok för mycket). Jag går upp i det när jag väl sitter med det, men så fort jag stänger ner programmet stänger jag av fokuset likaså. Inget märkvärdigt alltså.

Däremot har jag blivit än mer besatt i inte bara Nostalgia Critic utan även de andra figurerna som cirkulerar på hemsidan hans (som t ex Marzgurl, Nostalgia Chick, That Girl with the Goggles osv.). Åtminstone en gång om dagen knallar jag in på sidan för att utforska filmklipp och recensioner. Ska vi tolka det som att jag antingen hungrar efter åsikter av någon som upplevs som mer kunnig än jag eller helt enkelt vill stilla min nyfikenhet om huruvida de har samma åsikter som jag och därför är på sätt och vis kloka människor? Tror att det är en blandning av både och faktiskt.

Tecknandet har kommit igång rejält nästan, och det kan jag faktiskt tacka sims 2 för en smula. Det är på tok för mycket tomter, familjer och händelser som ska laddas, och även om min dator är hyfsat bra så laggar den rejält med stryk när det sker för mycket på en gång. Och av någon anledning blir jag så uttråkad av att vänta så jag börjar tristessäta. Inte riktigt lika illa som tröstäta men likväl något dumt. Och jag kan inte sitta och vräka i mig keso hur som helst även om det är nyttigare än mycket annat man kan småäta. Te ska man tydligen dricka i måttliga mängder så det fungerar inte heller. Däremot fungerar tecknande hur bra som helst. Nästan lite för bra, för någonstans hamnar jag i ett mellanläge där jag inte vet om det är roligare att spela eller teckna. Resultatet brukar bli att jag pausar eller stänger av spelet och fortsätter teckna. Det i sig är ju en positiv grej, men jag ska ju inte behöva starta spelet bara för att kunna sitta och teckna?
Måste uppdatera lite på DArt också känner jag...

Jag hoppas innerligt att semestern är räddad i år. Jag och J hade någon tanke om att vi skulle göra en liten sverietripp så han aldrig har fått uppleva något söder om Sundsvall. Jag anser själv att jag inte har så mycket erfarenhet av att resa (däremot har jag tonvis med erfarenhet av att åka långt i bil) men jämfört med J så är det ändå några hästlängder mer.
Så planen var att först ta en tripp till just Sundsvall och vandra runt lite där, samt även göra ett besök på Himlabadet (de lär ska ha en surfmaskin att öva surfing på, det lät ju spännande). Efter det fortsätter vi mot Stockholm men vad exakt vi ska göra där har jag ingen aning om. Jag är en såpass tråkig människa att jag bara vill gå på museum, men J är inte så taggad på den idén. Vasamuséet är vi dock överens om vilket ju är ett litet plus.
Resan avslutas i Göteborg där vi ska gå två dagar på Liseberg, sen får vi se vad som mer händer, jag var lite taggad på Sjöfartsmuseumet, men tja, vi får se helt enkelt.
Själv tänkte jag utnyttja den personalrabatt jag har på BW-hotell, så jag ägnade gårdagen åt att boka boenden på tre olika hotell. Har inte fått någon ordentlig bekräftelse på att det är klart dock så jag blir en smula orolig. Förhoppningsvis i onödan.

Nu ska här sovas!

Oyasumi nasai!

Inte så kreativ titel...

Här trodde jag i min enfald att jag hade förstått mig på html-kodning, men icke! Nu lyder de mig inte längre! Vafalls?!?!?!?!

När jag nu kollade bara för skojs skull på resultatet av all min möda igår (två timmar för att vara exakt) så ser jag nu att min gamla design är tillbaka. Trots att kodningen jag gjorde igår är kvar? Och att förhandsvisningen av den visar upp den nya designen? Så hur kan den gamla vara kvar? Det finns ingen kod för den kvar!! Vad ända in i h-vete är det som försiggår??

Jag vägrar acceptera att det ser slafsigt ut längre! Jag ska gå till botten med det här!!

---

EDIT:

Jag citerar vad som står ovanför den lilla rutan där html-koden för stilmallen finns:

"För att se det nya utseendet på din blogg behöver du oftast klicka på uppdatera i din webbläsare, stilmallen lagras i webbläsarens cacheminne."

Det är nu jag funderar över hur det står till med min intelligens...

Whatever...

Klicka på knappen "uppdatera" helt enkelt så kommer min nya design upp. Svårare än så var det inte... Tragiskt... Det här ska jag låta mig själv äta hur länge som helst!

Eller kanske inte, jag får fortfarande idissla det faktum att jag en gång i tiden (på den tiden då allt som Misse och morsan tyckte var coolt skulle nedvärderas till småsten) sa att Harry Potter var det sämsta som någonsin existerat. Ja, jag har faktiskt sagt det. Så att jag idag kan åtminstone 50 % av filmerna samt kommer ihåg åtminstone 80 % av alla detaljer som finns i böckerna gör att mitt uttalande ter sig riktigt pinsamt.
Lär er av mig barn; öppna inte käften om saker och ting förrän du insett att det inte hjälper att ogilla något som din rival (dvs syskon) gillar.
Däremot kan de alla GLÖMMA att jag någonsin kommer att gilla Stephen King! Missförstå mig inte, han är en av vår tids bästa författare i mångt och mycket, men jag ogillar  och tycker mycket illa om och avskyr och hatar hatar HATAR att bli rädd! Jag ska läsa "Det" någongång, men det är mest för sakens skull. Jag tänker heller inte se mer av filmerna baserad på hans böcker (Eldfödd får faktiskt räcka!). Så glöm det!
And please don't hate me...
All I want is a fluffy little world where we can all be friends
GROOAAR!! Hideous-monster-wanting-to-eat-you-in-horrible-ways-approaching!
AAAAAAAH!!

Som ni kan se har det skett lite mer förändringar av bloggen, men nu börjar jag till att vara helt nöjd. Önskar bara att det gick lika bra med mina andra två bloggar, men förhoppningsvis kommer de också att vara klara inom en snar framtid. Just nu har jag bara en massa annat som jag hellre vill göra, och mycket av det handlar om porträtt-teckning. Inte bara E och S, utan jag skulle även vilja haka på trenden att teckna av kändisar. Buck gick ju galant, men det vore roligt att testa på fler karaktärer. Jag må behärska blyertspennor och stompfer men när det gäller att teckna av ovanliga objekt så blir det genast lite svårare.

Varav det då slog mig att jag har en massa målerijobb att göra också, och då blev det genast en aning besvärligt. Morsans ananaser är fortfarande inte färdiga, jag har en målning att göra till pappa, samt blomtavlor till hallen våran. Och vi får inte glömma akryl-varianterna av Iokaste's "Asparagus knows he's out of carrots", även det ett beställningsjobb åt morsan. Blä, vem sa att jag ville måla? Jag vill ju teckna...

Jag är dock glad över att jag har lyckats öoona upp ögonen på J ang det här med att köpa film. Han har aldrig varit ordentligt emot det men det har knorrats en hel del när jag har köpt filmer. Nu däremot är han oerhört positivt inställd och ca en gång i månaden köper vi filmer från discshop eller mediamarckt. Materialism är bra om prylarna gör dig lycklig mer än en gång. Och som sagt, jag köper endast filmer jag verkligen vill ha, inte bara vill se.
Så idag har hela sju filmer blivit inhandlade! Whoopii!!
- Prinsessan och grodan
- Monsters Inc.
- The Incredibles
- The Wind in the Willows (kunde inte låta bli)
- Once upon a time in China III
- Secret of NIMH
- South Park: Bigger, Longer and Uncut

Önskar så innerligt att det gick att hitta Secret of NIMH på svenska... Har försökt hitta någon form utav mailadress till de ansvariga utgivarna men det är inte så lätt. Först måste jag veta vem som är ansvarig för utgivningen här i sverige och det är nästan stört omöjligt. Men jag ger inte upp! Frågor är till för att besvaras!

Adíos!

Eftersom jag helt överraskande ska jobba imorgon så måste jag snart gå och lägga mig, så jag bloggar samtidigt som jag tittar lite på Bum Reviews och Nostalgia Critic, och letar efter en pink floyd mugg åt J. Yep, fullständigt besatt...

Gaah, där hittade jag en mugg äntligen...

Livet rullar på i sannolikt en av de värsta berg-och-dalbanorna någonsin just nu, och det trivs jag inte så bra med. Det enda jag trivs med är mitt egna liv här, med J, med mina intressen, med mina kompisar, med mitt jobb. Allt annat känns helt åt helvete. Det är lite som gymnasiet förutom att jag nu till skillnad från då har en stabil grund att stå på. Däremot känns det som om databasen som behandlar mitt förflutna har blivit omformaterad och jag har inte längre koll på vad jag har kvar. Vilket i sin tur gör mig en smula melankolisk, och får mig att tvivla på att framtiden har så mycket positivt att utlova. KIanske för mig egen del och många andras, men inte mer.

Över till mindre intressanta saker: jag städade hela lägenheten idag, vilket inte har gjorts sen vi flyttade in. Missförstå mig rätt, givetvis har det blivit städat av och till med jämna mellanrum sedan vi flyttade in, men ingen storstädning á la röja-dammtorka-våttorka-dammsuga-moppa-städning. Men idag blev jag less ocg tog äntligen itu med det. Det är fortfarande lite jobb kvar men det är mest små petitesser som inte stör. Det huvudsakliga stora är gjort, och det gör mig på lite bättre humör.

Nej, dags att sova så att jag överlever morgondagen. Har infriat mitt motionslöfte och faktiskt börjat cykla till jobbet. En lagom tripp på ca en mil tur-och-retur, men det är för himla mysigt så jag struntar i att mina ben är som spaghetti när jag kommer hem.

Banzai!!

Glöm vad jag sa om min senaste så kallade "lama" titel, den här tog priset... Förbaskade mumintroll...

Hur kommer det sig att jag är så förbannat barnslig större delen av min ensamma fritid och lite till? Ingen aning, jag antar att jag är född sådan, eventuellt fått en knasig uppfostran. Whatever...

Nostalgia Critic får mig att filosofera över en del onödiga dumheter, som nu den senaste jag såg tillsammans med Master (Top 11 Villain Songs). En av mina favorit-listor må jag säga, varje val kändes otroligt genuint och välförtjänt (personligen hade jag nog bytt plats på #5 Poor unfortunate souls och #3 Be prepared), och inte var det många som man inte hade hört talas om heller eller ens visste vilken film den kom ifrån. Det berodde inte främst på att det fanns för mycket Disney på den listan, faktum är att det finns enbart 3. Sen fanns ytterligare 3 sånger vars filmer jag kände till men inte sett, samt en som jag har hört tidigare men inte sett filmen den kommer ifrån.
Sen hade vi då tre stycken som jag inte hade hört talas om alls, med undantag för varumärkena deras. Den första kom från "How the Grinch stole the christmas", vilket är inte så konstigt att jag inte har hört talas om eftersom den inte verkar ha hittat en väg över atlanten alls (vad ska man begära av en film från 1966?). Sång nummer två kom från Muppet Treasure Island, som jag inte ens visste fanns, jag kände enbart till Mupparnas julsaga samt den där udda första filmen som jag aldrig kommer ihåg vad den heter.
Sen kom sång nummer tre från Mr. Toads Wild Ride, vilket är den amerikanska titeln, ursprungligen är den från Storbrittanien och heter "The Wind in the Willows", och då ringer lite klockor i mitt huvud. För visst kommer ni ihåg Det susar i säven? Inte?
Jag gör det i alla fall, och det var måhända inte böcker som jag kommer ihåg som helt fantastiska, men jag gillade dem ändå. Att det fanns en live-action film hade helt gått mig förbi. NC dissar den en del, vilket jag först antog berodde på att han jämförde den en aning för mycket med PeeWee (har knappt någon susning om vad det är, men i korta drag är det en barnserie som utspelar sig i PeeWee's hus, där allt utom golvet kan prata).
Jag kollade upp filmen lite mer eftersom jag blev nyfiken, och insåg då att det är större delen av Monty Python-gänget som stått bakom produktionen och framför kameran, varav jag istället gissade på att den var en smula brittiskt konstig och därför en aning svåruppskattad. Själv blev jag grymt intresserad och såg den faktiskt nu ikväll (eller igår kväll ser jag nu att det blir, jag borde gå och lägga mig snart), så vad kan jag dra för slutsatser?
Den ÄR konstig! Den är väl tänkt som en barnfilm men samtidigt innehåller den så mycket konstigheter som både är och inte är typiskt för Monty Python så jag vet inte om man som barn uppskattar den så mycket. Eller vad vet jag egentligen, det var åtminstone 16 år sedan som jag tillhörde den tilltänkta målgruppen, anar jag i alla fall. Ganska mörk och otäck på sina ställen också, fast kanske på en mer undermedveten nivå. Samt att en hel del djur var extremt svåra eller rent omöjliga att lista ut vilka slags djur de skulle föreställa.
Så varför ville jag egentligen se den på grund av en skurksång från en lista skapad av en kille som jag ju egentligen inte känner alls?
Två orsaker: Den första berodde på att jag kollade upp sången mer noggrannt på youtube igårkväll (med indirekt uppmaning från NC) och fastnade direkt pga den enkla men slagkraftiga texten samt trumkompet som påminner om stressade hjärtslag.
Den andra orsaken är att... skurkarna i Det susar i säven råkar vara vesslor. Och jag inser att min åsikt om att använda vesslor i fiktion är ett nästintill genidrag, hittills har jag inte hittat en enda vesselkaraktär som jag inte trivs med (I.M. Weasel må vara jobbig men alla andra uppskattar den serien så den får väl lov att räknas). Buck behöver vi ju inte dra upp igen...
Antony Sher som gör rollen åt Chief Weasel har dessutom en underbar röst och helt galen blick som också bidrar till att hala in mig lite extra. Jag älskar scenen efter sången när han dyker upp bakom Mr. Toad och skrämmer nästintill skiten ur den stackars dumma paddan.



Kolla ögonen på vesslan med plommonstopet (Chief Weasel)!! Wow... Jag gillar även hur de har stylat vesslornas utseende, det känns både djuriskt och farligt (vesslorna var inga trevliga typer vad jag mindes i den gamla serien).

Jag hade tänkt mata på mer om nostalgiska filosofier men nej, jag måste sova! Har sovit på tok för lite de senaste dagarna...

Don't come walking in the Wild Wood if you haven't got a gun!