Jag trodde gubevars att sånt här skulle vara lättare men det verkar vara stört omöjligt. Jag har inte ens mage att skämmas.

Så jag ska bekänna en sak för er:
S har växt för mig. Lite för mycket. När det började någongång i våras blev jag lite halv melankolisk och trodde att det skulle röra sig om en slags förälskelse, sådär lite halvjobbig i vårens tid. Det var det tack och lov inte, men något betydligt värre har jag upptäckt nu efter en tid.

Åtrå.

Och redan här kan jag bekänna att det är allra första gången som det händer för mig med en kille (det har hänt en enda gång förut men det var en tjej).
Jag har dessutom redan befunnit mig i ungefär den här sitsen förut men när jag tänker tillbaka och läser gamla dagboksanteckningar (gud vilken ångest man kan få av det ibland!) så inser jag att då handlade det om en förälskelse.
Däremot så pratade vi två aldrig om det, vilket jag tyckte var väldigt dumt. Så nu tänkte jag bota den skadan och prata med honom själv.

Det var en ännu dummare idé.

Vad som sen hände var att vi hamnade i en situation där vi har väldigt svårt att umgås ensamma utan att ta upp ämnet i fråga, och alla tänkbara utgångar som skulle kunna komma av det. Inte nog med det, vi är dessutom båda två uppenbara offer för vår egen dåliga självdisciplin och närmar oss hela tiden varandra utan att något händer. För inget får ju hända.
Och för någon utsocknes skulle det heller inte se särskilt märkvärdigt ut; jag låter mina ben vila mot hans när vi sitter och tittar på film ensamma (hur många gånger har vi inte dragit "vill du kolla film nångång?" på hälften skämt hälften allvar för varandra?), jag kliar honom lite i nacken, han försöker kittla mig men misslyckas radikalt (jag är inte kittlig nämligen), han lutar sig på min arm, vi stöter gärna in litegrann i varandra osv.

Men det river upp i mig. Gör mig alldeles galen av känslor som är oerhört svåra att hantera.
Och gör mig dessutom ganska så riktigt grönjävla förbannad. För jag är oerhört öppen med ALLT. Otrohet för mig går inte vid handling, utan vid lögn, och det är J väl medveten om. Det gör mig väldigt avslappnad och så gott som fullständigt oförmögen att känna svartsjuka.
Jag misstänker skarpt att ingen kille är kapabel till något sådant och då är det kört i vilket fall.
Är det då mer troligt att tjejer är mer otrogna är killar? Vi är bara så fantastiskt bra på att dölja det?

Det känns för jävligt det här. Jag är fast i ett underbart förhållande men längtar så efter mer erfarenhet som jag vet att jag aldrig kommer att få, och i min vänskapskrets smyger det omkring en grekisk (okej, italiensk) gud som har gett mig världens egoboost men som jag aldrig kan få ens en bit av.

 

Någonstans sitter en för jävlig gud eller demon och tänker att hon (dvs jag) ska endast få smulor av livet.

 

Så kakan är en lögn alltså...

 

Ja, nu vet ni hur jag mår, hur mår ni idag?